Bothnialoppet: Luleå - Piteå på havsis den 7:e mars 2009

Namnlös för att inte ge träffar

Krönika från banan: "Jag är frälst"

Efter förra årets vedervärdiga, horribla Botnialopp så var min kropp rustad och förberedd på samma kroppsliga tortyr inför 2009 års lopp.

Jag måste kanske först berätta att första gången jag någonsin åkte långfärdsskridskor var…

Förra årets Botnialopp.

Så mina upplevelser och erfarenheter inför årets, bestod enbart av de där fem djävulska timmarna ute i Piteås skärgård för ett år sedan. Den dagen är den klart värsta i mitt liv om vi pratar om ren och skär smärta och inte påhittade, lite självömkande kärleksaffärer.

Nej, ren och skär fysisk utmaning var det och jag klarade det. Jag var en av de 179 (eller nåt..) som faktiskt körde båda varven och därmed per automatik skaffade sig en köldchock när man kom i mål som inte kan beskrivas på något annat sätt än att det var den vidrigaste fysiska känslan jag någonsin upplevt. Samtidigt så säger det sig själv att den självförverkligande känslan av att ha klarat av en sådan utmaning höjde mig till molnen dagarna efteråt.

Men nu till årets lopp.

Botnialoppet 2009 var en mjuk, len frottéhandduk som stoppade om mig på ett omhändertagande, rörande vis jämfört med förra årets grova, råa och hårdhänta skrubbande.

Isen var perfekt. Det snöade inte. Det regnade inte. Det blåste knappt. Maten vid stationerna var varierad, välkommen och oerhört god. Och det kom dessutom lite sol.

När solen glänste fram mellan de annars dominerande molnen så fick jag mig en halvtimme naturporr som slog mig halvt medvetslös där ute på banan.

Det var så jävla vackert när den uppiggande solen lyste upp den blanka isen och färgade till de gröna skogarna.

Då ville jag aldrig komma i mål. Då ville jag fortsätta pumpa på med stavarna. Då ville jag fortsätta utmana lungorna. Då ville jag fortsätta trampa på och utsätta min kropp för mjölksyra, kramp och smärta.

Då ville jag förenas med naturen och aldrig någonsin behöva titta på något annat än den glittrande solen som på något subtilt sätt talade till mig och sa: Ge inte upp! Fortsätt!

Vilket jag gjorde tillsammans med de cirka 300 andra insiktsfulla friluftsmänniskorna.

Nu vill jag bara vila. Det är viktigt.

För jag är, till skillnad från herrsegraren Mikael Ronnle trött. Oerhört trött. Men också väldigt lycklig.

Joakim Österberg för Bothnialoppet.se